Halv kapacitet - halv marasträcka

För ca en vecka sedan ställde jag mig på startlinjen på Amsterdam halvmaraton, jag hade gått/uppvärmningsjoggat från Hotellet i centrum, en sträcka på ca 5km.
Det kändes bra, bara stuffade på, hade tid på mig om än inte så mycket. Kom till Vondelpark där marathonlöparna sprang förbi...3km kvar hade de och jag skulle springa bredvid nästan hela vägen. Joggade, hejjade på lite från sidan av mittgången. Knöt fast min tröja på ett stängsel och gick in i min startfålla...

Kände mig fortfarande pigg men kanske lite stel så jag streachade lite. Jag var långt bak i startfållan men det var ok, det var medvetet val för att jag inte ville dras med från början.

Starten gick och som tur var är det bred väg så det blev inte alltför trångt. Det är ju trots allt 21.1km att komma om folk eller bli omsprungen på.
Jag passerade många och stegen var lätta, första 5km var inga konstigheter, kändes bra och enligt plan på ca 23 minuter...mellan kilometer 5-6 hände något. Svårt att beskriva men jag kände hur överkroppen blev spänd och lungorna begränsades...farten saktades ned automatiskt och jag försökte trycka ned luft i lungorna men det gick inte något vidare.
8-9km in så var det som värst. Jag kunde inte pressa på något, benen kändes bra, kroppen pigg men luften ville inte komma in. Tänk att man drar ett långsamt djupt andetag, räkna hur många sekunder det tar...jag kunde ta 1,5 sekunders andetag och sen tog det stopp och med den låga hastigheten jag hade blev det som vanlig gåansträngning, trots det kunde jag inte andas ordentligt.

Det korta flåsandet gjorde det extra jobbigt att ha bra hållning och koncentrera sig på löpningen. Vid 10km och vätskedepån  så ställde jag mig bredvid och försökte trycka in luft, passade på att dricka lite vatten och sportdryck för att få i mig socker.

Mentalt så hade jag insett för några km sedan att något pers skulle det inte bli, ingen tid under 1.40 heller, kanske nytt personsämsta?

Jag fortsatte att ta mig framåt, nu långsammare än uppjoggen och jag såg hur ALLA sprang förbi mig.

Vid 12km så släppte det lite och nu kunde jag få in lite mer luft, ta lite längre steg, trycka till lite mer...

Jag började passera folk igen och nu tappade jag inte lika mycket som förut, jag såg varje km som en vinst och visste ju att jag skulle imål, frågan vara bra när jag skulle komma i mål. När det är ca 4-5km kvar börjar det bli mer folk igen längs banan och det blir återigen mer trevligt lopp. Industriområdet är inte så roligt.

Mina vänner R, E och A hejade på precis innan Vondelpark, tack för supporten, den satt fint i själen :)

I Vondelpark så var det fullt med folk och DJ's som spelade musik så man kände sig bra, men vid 19km i slutet av parken slår det till igen, andningen tar stopp och jag måste sakta ned.

Det är så frustrerande och jag känner att min kropp är pigg men andningen sätter stopp. 1,5km kvar och där står gänget från klubben och hejar och vrålar! Sådana härliga klubbare som hejjar och tyvärr själva var sjuka så de inte kunde springa.
Jag rultar fram den sista km och bara känner att det ska bli skönt att kunna andas igen, jag kan inte ens spurta de sista 500m eller de sista 100m...det tar bara stopp i lungorna så en fartökning är omöjlig.

Kommer imål på 1.49 och 15min över pers, inte bra någonstans eller som förväntat men jag tröstar mig med att många har som drömmål över att komma under 1.50 och jag gjorde det med stor minskning av min lungkapacitet.

Det var kämpigt men det var aldrig så att jag blev rädd för hälsan, lösningen blev ju att sakta ned då låg ansträgning var ok.

Benen var fräscha och jag var inte så trött, men hungrig såklart. Jag gick tillbaka samma 5-6km som jag kom tidigare men dröjde mig kvar vid Vondelpark lite och hejade på de kämparna som var i slutet, de som kämpade för att komma runt.

Väl tillbaka till hotellet väntade R och efter lite dusch och några min vila gick vi ut för att äta och ta en öl.

Dålig dag kan tänkas men jag kände och hade ont i bröstet några dagar efteråt med, snabbt trött och seg. Har inte orkat springa sedan dess men ikväll är det dags igen. Ut och få några skogskm!

Får se fram emot nästa lopp istället, vilket det nu blir :)

Lidingöloppet - glädjelöpning med Glädjeknuff!

Snygga ben vid Slussen

Lite seg vaknade jag denna fina septembermorgon, åt frukost, tog det lugnt och satte mig på bussen mot stan. Det var först när jag kom på tunnelbanan jag började se andra löpare och då jag skulle starta i sista startgruppen så var det lite färre än tidigare när jag varit där för att starta i de främre grupperna.

Trots det blev det ståplats ut mot Lidingö men jag tog det bara lugnt och njöt av att vädret blivit bra, hur det skulle kännas när vi väl sprang och att det skulle bli riktigt kul att springa med Gläldjeknuff!

Jag gick från Lidingö IP när jag hämtat nummerlappen till målområdet på Grönsta, där skulle vi mötas. När vi står och väntar på att ge oss iväg mot starten så såg vi Aron A gå i mål, den första att göra klassikern under 24h i rullstol. Imponerande! Jag var nyss på en föreläsning med honom som jag tyckte var rolig och bra så det var extra kul att se honom klara sitt mål med en drös minuter till godo.

Tronen, jouletten

Vi skulle dra/köra två energiglada killar genom loppet, då det är rätt lång tid så var sträckorna uppdelade. Den första var fram till 8km, sedan växling vid 20km och sedan möts vi vid målrakan och springer in med båda två!

Vid starten

Adam skulle börja i jouletten, han hade varit med förra året också och klappade i frisk takt händerna från början och tyckte vi skulle öka. Jag och Kalle joggade ungefär från Grönsta till startområdet som uppjogg och för att känna hur den kändes att springa med. Då starten redan gått körde vi en flygande start och såg sista löparen ca 150m framför.

Kalle fram, Adam i tronen och jag bakom!

Vi var ett gäng på 9 löpare som i farten byter av varandra. I början blev det snabba byten då vi ville lära oss att byta på ett smart sätt och alla skulle få känna på hur det kändes, några hade sprungit förut och några var som mig, debutant.

Adam fortsatte att klappa händerna när vi snart började komma ikapp folk, han var mer peppad än någon annan, vi insåg snabbt att vi behövde ha 1-2 löpare som sprang framför de som drar för att få fri väg med jouletten. "HÅLL TILL HÖGER, ADAM KOMMER". Många sådana rop hördes från oss och vi fick massor av hejarop å applåder tillbaka, både från löpare och publik, roligt!

Det gick bra, det gick snabbt...lite för snabbt kanske, vi märkte att vi ångade på bra och hade ett snitt på 4.59min/km mellan 1.3 (Stockby) och 6km (Ekolmsnäs).



Vi sänkte medvetet tempo något och vid 8km blev det byte i jouletten.
Adam fick en paus och nu fick Teo ta plats i tronen! Efter ca 10min gav vi oss iväg igen och hade ett lägre tempo.
Allt gick bra och vi sprang förbi en del igen som passerat oss medan vårt byte och paus. Mestadels låg vi till vänster och sprang på. 10km skylten flög förbi, vid vätskan där stod jag och drack när de andra började köra på så det fick bli att rusa ikapp dem och då kände jag att de verkligen ångar på igen :)

Vid bytet, vi posar framför flera kameror!

15km passerades och glädjen var fortfarande enorm, "HÅLL HÖGER, TEO KOMMER" Man vet inte riktigt vad andra tänker när man hör någon (jag bla.) vråla bakom en. Men alla flyttade sig och några såg förvånat bakåt och såg oss. Då spred sig ett leenden och hejarop kom.

Jag såg att Teo njöt nedför när det gick undan, han log brett å det var så härligt att se. Vi närmade oss 20km och nu började alla få lite slitna kroppar. Det är tungt att springa bakom eller framför jouletten och inte kunna använda armarna utan få springa på ett ovant sätt.

Teo i tronen!

Genom folkhavet vid depån och vi nådde fram till nästa byte, Teo skulle nu få vila och sedan möta oss vid målrakan för att springa gemensamt in i mål!

Adam satt nu i tronen igen och började klappa händerna, han ville iväg så vi började springa igen. Direkt efter depån vid 20km kommer en backe och vi gjorde som vi gjort i alla brantare backar, den längst fram var ensam och sedan sätter alla som kan en hand i ryggen på den som är bak och så trycker vi på uppför. Samspel, kämparglöd och glädje = röd tråd genom hela Lidingöloppet!

Jag önskar att det fanns någon som fotat vår väg uppför när vi tryckte på, måste sett roligt ut samtidigt som vi fick lite extra hejarop.

 Allt gick bra, vi brände på fint uppför Abborbacken, den kändes lättare än vanligt, speakern tog ett foto på oss vid toppen och hejade på i högtalarna. Det kändes som km efter km kapades rätt snabbt och när vi kom till sista vätskan ca 3km innan mål så tyckte jag att vi inte behövde någon vätska utan vi sänkte tempot något och körde vidare. Det blev ett litet missförstånd så några stannade och drack och fick springa ikapp...inte så skönt att behöva jaga efter 27km :)

Mitt ben efter några dagar, liknande
på arm, axel och rumpan, oskönt att
glida på gruset! :)

Karins backe gick också bra...snart framme...lite nedför kvar bara, någon skriker 900m...700m....500m...kvar, en bråkdel av en sekund känner jag att jag tar ett för långt steg, slår i hälen i Adams fotstöd, benet viker sig och jag faller...i fallet känns det som evigheter då jag försöker hålla upp jouletten så den inte ska välta, Kalle (tror jag) där bak reagerar snabbt och rätar upp allt, på något sätt viker sig mitt ben under mig men jag glider på gruset så att jag typ sitter ned med benen fram när fallet är klart...kollar bakåt, Adam ok, jag är ok, alla är ok...det blir lite förvirring och jag ger klartecken att jag ska resa mig...kommer inte upp. För första gången krampar mina ben så jag inte kan resa mig upp, till slut fick två st dra upp mig på raka ben...fick lite benmassage och så började jag jogga smått...krampen släppte lite! Ingen idé att stå stilla för då blir det bara värre...allt som allt tog detta kanske 2minuter...sedan var vi på väg, joggandes!

Grönsta gärde öppnar upp sig och vi ser Teo vänta, vi springer dit och växlar lite ord, Viktor, glädjeknuffs grundare tar lite foton och vi börjar sedan springa mot mål. Över mållinjen rullar vi och kommer in på härliga 3h 25min!

Grönsta...målrakan!

Teo och Adam får sina medaljer och vi med, vilken upplevelse! Känner inte av mina ben alls utan det är en härlig känsla som går genom kroppen.

Ett oförglömligt Lidingölopp på många sett, jag kände ingen motgång under loppet, banan kändes lättare och roligare än tidigare, jag fick min första riktiga kramp i båda benen samtidigt, jag har fått äran att ge två fantastiska grabbar en upplevelse som jag hoppas att de vill göra igen!
Jag kommer garanterat göra detta igen!!!

Lidingö 50 år, mitt 6:e LL.

TACK MEDLÖPARE, GLÄDJEKNUFF, ADAM & TEO, FÖRÄLDRAR & ASSISTENT, PUBLIK OCH ÖVRIGA LÖPARE PÅ LIDINGÖ SOM PEPPADE OSS LÄNGS VÄGEN!

Bästa glädjeknuffsgänget!